Terapi-session: Hur man omvandlar ilska till harmoni på tio minuter

Ni som känner mig vet att det inte är ofta, rättare sagt det är extremt sällan jag blir riktigt förbannad. Men nu har det hänt... kan inte påminna mig om att jag någonsin varit så arg förut.

Som de flesta av er säkert vet letar A efter nytt jobb, eftersom han mår väldigt dåligt av sitt nuvarande (personligen hade jag aldrig klarat av att gå upp kvart i fem och köra bil halv sex varannan morgon). Nu har han fått en intervju, och som brukligt ville arbetsgivaren ha två referenspersoner att ringa till. A jobbade för två år sedan i ett halvår som chaufför åt ett litet bageri, och eftersom vi har en kompis som jobbar där bad A henne att höra med chefen om det var OK att han använde henne (chefen, alltså) som referens. Själv har jag aldrig varit med om att en arbetsgivare vägrat ställa upp som referens, så jag blev väldigt förvånad när jag fick reda på att hon inte tänkte göra det, med motiveringen att "det var så länge sedan han jobbade här, och hon är bara referens för dem som precis slutat". Två år anser jag inte är en lång tid i sammanhanget, särskilt med tanke på att A aldrig var hemma från jobbet och dessutom var omtyckt av kunderna. Själv använder jag mig fortfarande av fem år gamla referenser som med glädje ställer upp varje gång jag ringer (har använt dem tre gånger det senaste året).

Jag kunde möjligtvis haft en viss förståelse för det här om det hade rört sig om ett stort företag med mycket personal, men det handlar om ett litet bageri med typ fem anställda. Det är knappast så att de glömt bort honom, eller att det är tidskrävande att ställa upp som referens för de få som slutat de senaste åren. Att ställa upp som referens innebär ett telefonsamtal som kanske tar upp max två minuter av hennes arbetstid.

Har försökt och försökt igen att förstå hennes val, men det går inte. Jag kan bara dra slutsatsen att hon är en förb....d maktmissbrukare utan någon som helst empati som gärna sparkar på dem som redan ligger ner.

Hoppas på att företaget går i konkurs och att hon blir arbetslös och inte hittar något nytt jobb. Tror stenhårt på Karma, så jag förväntar mig att det här slår tillbaka på henne inom en inte alltför avlägsen framtid. Tyvärr tror jag inte på skadeglädje, så jag kommer inte att bli lyckligare för det... Men förhoppningsvis inser hon sina misstag i tid och kan ändra sitt beteende och bli en bättre människa. Nu är jag inte lika arg längre... ;)