Någon försöker säga mig något...

Körde hem idag från Norrtälje, och när jag är ett par mil hemifrån dyker något vitt upp framför mig. Snö, tänker jag och kör vidare en bit till i 110. När jag kommer närmre inser jag att det absolut inte är snö, det är två stora lådor som någon har tappat, en i varje körfält. Det fanns ingen tid att bromsa, utan det var bara att försöka väja för dem, vilket som tur var gick bra. När jag körde hem från jobbet nu, också på motorvägen, precis i början på en 90-sträcka, springer en hund upp på vägen... Hann inte bromsa den här gången heller, som tur var fanns det ingen i körfältet bredvid, annars brukar den vägen vara ganska vältrafikerad. Både hunden och jag klarade oss oskadda (ska inte säga något om hunden förresten, jag vet inte var den blev av sedan. Såg bara att en lastbil som jag precis kört om också hann väja för den.). Min slutsats av detta är att någon försöker säga mig något. Möjliga förslag är:
a: jag är en bättre bilförare än jag tror att jag är
b: det är inte meningen att jag ska köra bil, det kommer bara en massa hinder i vägen hela tiden
c: mina instinkter fungerar ok, eftersom de inte fick mig att bromsa, vilket säkert hade lett till att jag hade halkat och kört av vägen
d: det finns någon som ser till att jag klarar mig ur åtminstone vissa farliga situationer.

Till något mycket roligare: Årets bästa julklapp är att våra grannar ska flytta, den siste januari går flyttlasset! Funderar på att bjuda in dem på träskofest för att fira. De hade för övrigt ingenting att klaga på när förvaltaren kom hem till dem, utom att det är lyhört i huset. Konstiga människor.

logisk förklaring???

OK, nu har vi fått veta varför grannen är så arg på oss. Ända sedan vi flyttade in har vi tydligen gjort hennes liv till ett h-vete (hennes egna ord), och vi håller på och möblerar om på nätterna och går omkring med träskor inomhus. Dessutom har vi kissat på hennes balkong. Jodå, det låter precis som såna saker som vi skulle få för oss att göra. Eller? Man blir ju mörkrädd... Ska ringa hyresvärden i morgon i alla fall och höra vad de säger, fortsättning följer säkert...

längesen...

Oj, nu var det ett tag sen jag skrev något här... har varken haft tid eller ork sista tiden, men nu håller jag på att bli galen på grannen igen, så nu måste jag skriva lite... I går kväll hade vi födelsedagsfika här hemma, några kompisar kom över och åt tårta och drack saft. Klockan tio hade de gått allihop, och vi gick och lade oss eftersom Andreas skulle upp och jobba tidigt i morse. När han skulle gå i morse hörde vi hur någon dunkade i vårt golv... Han gick ut i trapphuset och då var det någon som precis stängde en dörr på våningen under. När han har hämtat sin cykel ur förrådet kommer granntjejen ut på balkongen och frågar vad vi håller på med hela nätterna... Hon sa att hon skulle ringa hyresvärden, eftersom vi klampar omkring i våra träskor hela nätterna... Egentligen är det skrattretande, men hon verkar vara lite galen, så man blir ju rädd för henne. I alla fall sa Andreas något om att hon skulle se till så att hennes hundar var tysta på nätterna i stället, och då sa hon att "men det är bara en valp, det blir så då...". "Valpen" måste numera vara 8-9 månader och ser ut att väga runt 65-70 kilo. Det låter ganska mycket om den om man säger så... Pratade med grannen som bor under henne, och tydligen håller hennes kaniner (ja, hon har såna också) på att förorena hennes balkong ganska rejält. Snacka om att inte ha någon som helst självinsikt...

Galna grannar

Sedan vi flyttade in i vår lägenhet för 1½ år sedan har vi i perioder haft stora problem med grannarna som bor under oss. De bråkar ibland på nätterna, och för ett tag sedan var det så illa så att förbipasserande personer på gatan larmade polis som kom i full uttryckning och stannade utanför med skrikande däck... Nu har det i alla fall varit lugnt ett tag, tills de skaffade en grand danoir för någon månad sedan (de har även en annan hund sedan tidigare...). Valpen skäller på nätterna och då börjar bråken igen... Hur som helst så regnade det ganska mycket häromdagen, och våra blomlådor på balkongen fylldes med vatten. När Andreas försökte rädda växterna från att drunkna råkade det rinna ner lite vatten på grannarnas balkong... Vi tänkte inte mer på det utan gick hemifrån för att träffa några vänner och gå ner på stan. När vi kommer ca 50 meter bort hör vi ett dunkande bakom oss, och vänder oss om. Då står granntjejen på en stol på sin balkong och slår med en klädgalge på vår balkong... En granne och en av våra vänner som såg henne sa att hon innan hon börjat slå på balkongen hade försökt klättra upp på vår balkong... När vi kom hem senare på kvällen hade tjejen lämnat två lappar i vår brevlåda. På den ena stod det "Sluta vattna våran balkong och våra djur!!!" och på den andra stod det "& ta av er träskorna! Året är 2005, hoppas att ni fattar!!!". Vet inte riktigt vad det sista handlade om, vi äger inga träskor, och även om vi hade gjort det så har väl inte hon med vår klädstil att göra... Det känns som att vi kommer att låsa både balkongdörren och ytterdörren i framtiden, även när vi är hemma... I helgen åker vi ner till Norrtälje, så vi hoppas på att grannen håller sig lugn här uppe och inte får för sig att klättra på vår balkong igen...

Winnerbäck & Hovet

I söndags var vi på konsert, Lars Winnerbäck och Hovet spelade på Högskoleområdet. Mikael Wiehe var "förband", och det kändes som att ingen riktigt hade koll på vem han var, trots att publiken var väldigt blandad. Wiehe körde mest gamla låtar och Dylan-covers, och jag tyckte att han var bra, men det var nog inte så många som lyssnade på honom, de flesta befann sig vid det laget i öltältet... Klockan nio var det dags för Winnerbäck att äntra scenen, och då blev det lite mer folk framför scenen. Bäst var "kom ihåg mig" när hela bandet stod framme vid scenkanten och sjöng var sin vers. Annars var det en riktigt bra konsert, jag kände kanske igen hälften av låtarna (inte så bra koll...). Konserten varade i alla fall i över två timmar, och betyget från Andreas var att han tyckte att biljetterna var en bra födelsedagspresent.

Från det ena till det andra; jag läste att det råder blodbrist på sjukhuset i Gävle och att man har fått köpa in blod från andra sjukhus, så nu känner jag mig i alla fall nöjd med min insats, trots att jag var helt däckad efteråt... ;)

Världens mesigaste blodgivare...

Jag fick för mig för några år sedan, när jag precis hade flyttat upp till Gävle, att jag skulle göra en god gärning och bli blodgivare. Jag tänkte att jag som en positiv sidoeffekt skulle kunna vänja mig vid blod och nålar, så att jag inte skulle hålla på och svimma varje gång jag (eller någon annan) blir stucken. Efter att ha lämnat blod fem gånger kan jag bara erkänna att det går sådär, som Andreas skulle uttrycka det. Med andra ord går det sämre och sämre för varje gång. Förra gången (i maj förra året, hade inte vågat mig dit sedan dess) hittade sköterskan inget bra ställe att sticka på, så hon var snäll och förklarade detaljerat för mig att hon inte stuckit "rent", så att det inte bara var blod som kom ut utan även andra vätskor (blir yr bara av att tänka på det...). Därför fick hon sticka om ett antal gånger, och när det till slut blev rätt fick jag blodtrycksfall. Kan säga att det gör ganska ont när man får blodtrycksfall och har en maskin kopplad till armen som ska pumpa ut blodet... I alla fall var det dags igår igen. Jag kom dit och hade ställt in mig på att bara ta mig igenom själva blodgivningen utan blodtrycksfall, så att det inte skulle göra så ont. Jag klarade det också, blodtrycksfallet kom inte förrän efteråt, precis när sköterskan drog ur nålen. Så då fick man ligga där med fötterna högt på britsen och sörpla i sig saft igen... Sköterskan trodde i alla fall att jag skulle vänja mig, det var ju bara femte gången... Efter en stund tyckte jag att jag mådde bättre, och satte mig ner för att fika och återfå mina krafter. Tyvärr var jag nog lite för snabb, för jag fick ett nytt blodtrycksfall... Lyckades i alla fall ta mig till en toalett och låg där på golvet med fötterna mot väggen i närmare en halvtimme innan jag mådde bättre... Behöver jag säga att Andreas tycker att det är dags för mig att sluta lämna blod nu? ;)

Power Big Meet

I helgen körde vi trans am ner till Västerås för att titta på fina bilar (och för att visa upp Andreas bil...). Det var hur mycket folk som helst och många fina bilar... Mustangklubben hade kanske 70 bilar, mycket fler än förra året. Efter att vi gått några varv och tittat på bilar gav vi oss ut på cruising genom Västerås. Det var väldigt välorganiserat, en cruisingsträcka på ca 5-6 km med stationer där man kunde stanna och äta på vägen. Det var mycket poliser ute, vilket jag i och för sig tycker är bra, men de var inte särskilt trevliga... När vi skulle hem stannade vi till på en mack i Västerås för att fylla på kylarvätska, och när vi skulle åka igen startade inte bilen... Det stod några poliser vid en kiosk som tillhörde macken, och Andreas frågade en av dem om de hade startkablar. De hade de, sa han, men han sa också att de inte tänkte hjälpa oss... Så vi fick vänta tills några raggare i en gammal chrysler kom till vår undsättning. Tyvärr hjälpte det inte med startkablar, bilen vägrade starta ändå... De som hjälpte oss var säkra på att bilen var för varm, så vi hällde vatten på startmotorn och hoppades på att det skulle hjälpa. Det gjorde det inte. Efter att vi stått där i en timme och väntat på att bilen skulle bli lite kallare gjorde vi ett nytt försök med startkablarna, och nu kom bilen igång på tredje försöket. Sedan vågade vi inte stanna på vägen hem... Efter att Andreas har pratat med en expert (sin farfar) har han konstaterat att det nog är något jordfel som gjorde att bilen inte startade, men det kan också bero på kortslutning i batteriet, eller att det inte är tillräckligt med vätska i batteriet, eller att bilen helt enkelt är gammal och trött efter en hel dags cruisande (min teori...)

Midsommar

För en gångs skull var jag ledig över midsommar, och vi åkte iväg till Svantes stuga, som ligger precis vid en liten sjö utanför Mora. På fredagen var det traditionellt midsommarfirande med nypotatis och jordgubbstårta, och vi trotsade regnet och satt ute hela kvällen med presenningar över våra huvuden. Från början var det faktiskt riktigt fint väder, men när regnet började vräka ner ordentligt vid halvett-tiden på natten fick vi ge upp och gå in. På lördagen var jag, Andreas, Marie och Kenneth ute på en fisketur i den lilla sjön, och det var också en upplevelse... Kenneth lyckades få en fisk på kroken, och sedan lyckades vi fastna med ankaret i något på botten... Jag fick försöka ro åt olika håll medan Andreas och Kenneth hjälptes åt med att försöka lirka loss ankaret, och till slut lyckades vi. Undrar vad som finns i botten på den där sjön eftersom vi fastnade med fiskedragen ett antal gånger också... När vi kom tillbaka till stugan var det dags för trekamp. Första grenen var luftgevärsskytte, vi sköt på tomburkar som var uppställda på en huggkubbe, och jag kom faktiskt på en delad förstaplats i den grenen, lyckades skjuta ner fem av sex burkar. Sedan gick det bara utför för mig... Andra grenen bestod av att kasta en hammare ett varv i luften och sedan fånga den och direkt slå ett slag på en spik i en bräda. Claire och jag kom på en delad sistaplats, inga poäng alls till oss... I tredje och sista grenen kastade vi en frisbee som skulle landa i en fiskehåv (man tar vad man har), och det var väl inte heller riktigt min grej. Jag lyckades inte träffa håven, men får väl trösta mig med att det bara var tre personer som lyckades med det. Efter den slutgiltiga räkningen delade jag den näst sista platsen med Sara... Allt som allt var det i alla fall en väldigt lyckad helg med alldeles för mycket god mat. Enda nackdelen var alla myggbett som gör sig påminda såhär i efterhand...

Uppsatsen klar!

Äntligen är uppsatsen klar! Idag var det dags för opponering, och jag förväntade mig det värsta... Jag har ju inte direkt gjort så mycket som jag skulle kunna ha gjort om jag inte hade jobbat... Det blev inte alls så illa som jag befarat, utan jag hann göra alla ändringar, så i morgon ska uppsatsen in till repro för tryckning. VG lär det ju inte bli, men jag är nöjd med att bara bli godkänd... Just nu är jag helt slut i huvudet, men det känns otroligt skönt att vara klar med skolan och verkligen vara ledig när man inte jobbar. Fick "examenspresenter" av Andreas också, en bakmaskin och en glassmaskin, så nu vet jag vad jag ska göra när jag inte behöver plugga längre... :)

Vårruset!

Igår var det då dags för vårruset igen. Jag var om möjligt ännu sämre tränad än förra året. Eftersom jag har varit förkyld har jag inte kunnat träna på nästan en månad, så i lördags var jag ute och skulle provspringa inför det stora eldprovet igår. Jag orkade ungefär två kilometer, sen fick jag gå hem. Därför var jag minst sagt lite orolig inför gårdagen... Innan jag blev sjuk hade jag som mål att springa under 30 minuter (man är väl ingen elitlöpare, förra året sprang jag på 33), men eftersom jag inte tränat ändrade jag målet till att vara nöjd med att över huvud taget ta mig runt utan att behöva gå... För att vara på den säkra sidan ställde jag mig lite längre bak i startfältet den här gången, förra året råkade jag springa lite för fort i början och var helt slut efter 200 meter... I alla fall ställde jag mig lite längre bak tillsammans med en kompis som också har varit sjuk och hade ungefär samma ambitioner som jag. I början kom vi ingenstans, vi fick gå i någon minut innan det lättade och man kunde börja kryssa mellan alla människor. Jag och Charlotte, som hon heter, blev av med varandra en liten stund, men vi hittade varandra igen och kunde springa tillsammans hela vägen. Och tur var väl det, ingen av oss hade orkat om vi varit tvungna att springa själva... Det gick i alla fall bra hela vägen fast att det var lite tungt ibland, och när vi närmade oss målet och fick syn på tidtagarklockan stod den på 29.45... Vi samlade alla krafter vi hade kvar och gjorde en rejäl spurt, Charlotte kom in på exakt 30 minuter och jag på 30.01. Så snabbt har jag nog aldrig sprungit... Jag var riktigt nöjd med att ha sprungit tre minuter fortare än förra året trots att jag var helt otränad, och cyklade hem till Andreas för att skryta om min fantastiska prestation. Han var dock inte lika imponerad, hans kommentar var "Men du kan ju inte springa fem kilometer på 30 minuter, det är ju jättelångsamt"... Ja, ja, jag är nöjd i alla fall!

Fungerer...Fungerer ikke...Fungerer

Nu har vi fått bredband hemma. Det är jättesnabbt, när det fungerar, vilket det gör i ungefär två minuter åt gången. Jag har försökt skriva på den här sidan fyra gånger nu, och varje gång har uppkopplingen gått ner när jag är klar... Andreas pratade med supporten och de sa att det var något fel på deras server och det skulle ta cirka två veckor... Känns som att vi kan vänta i två veckor till när vi väntat sen i februari...

i-landsproblem

Sitter i skolan och har lite ångest för c-uppsatsen som ska vara klar snart. Förra veckan hade jag fått ihop 14 sidor och hade total ångest, nu har jag lyckats få ihop sammanlagt 27 sidor och har inte riktigt lika mycket ångest. Det jag oroar mig mest för just nu är att uppsatsen ska bli totalt ratad av min handledare så att jag måste göra om allt igen... Fast just nu är det största problemet att jag har en deadline i morgon, och mitt mailkonto funkar inte, så jag kan inte skicka iväg uppsatsen till min handledare. Hade inte en tanke på att jag skulle kunna gå till handledarens kontor och lämna in uppsatsen personligen, eftersom jag ändå är i skolan... Ännu ett i-landsproblem är vår internetuppkoppling hemma som fortfarande, efter tre månader, inte kommit igång. I morgon ska det i alla fall vara klart, vi får väl se... Har bråkat med Glocalnet ett antal gånger, att man kan bli så upprörd över sådana saker...

Provkört Trans Am

Nu räknas jag väl officiellt som äkta raggare. Har äntligen vågat provköra sambons nyinköpta Trans Am... Det tog ett tag innan jag vågade, men nu är det gjort! Två varv runt ett helt kvarter... Det kändes ungefär som när man övningskörde första gången, har alltid haft manuell växellåda tidigare, så det var lite ovant. Inte blev det lättare av att bilen är stor som en finlandsfärja och att man sitter så lågt att man inte ser över motorhuven... Det värsta är att det var alldeles för roligt att köra den. Nästa gång kanske jag vågar mig ut i lite mer trafikerade områden...