Hemma igen

Efter en vecka i Skåne är vi tillbaka i Väsby igen. Leona har haft en händelserik vecka och sett många nya ansikten. Vi har haft det väldigt bra, men saknat pappa. När vi kom hem fick vi båda presenter av pappa, se bilder här nedanför!

Idag har Leona varit på öppna förskolan för första gången, och det var jätteroligt att se andra barn och vara med på sångstunden. Det märks att hon blir mer och mer medveten om sin omgivning, hon vet vad hon vill och visar både när hon är nöjd och när hon är missnöjd.

På torsdag ska jag opereras för mina cellförändringar, det känns lite läskigt, men samtidigt skönt att få det gjort.

Leona vägrar sova i sin vagn på morgonen och tar över mammas säng...

Försök till familjebild: Leona kräks på mormor Inger precis när morbror Peter tar bilden...

Nu gick det bättre. Fyra generationer samlade!

Leonas present från pappa; en Spöket Laban-mössa!

Mammas present från pappa; fina muggar!

Jag är beroende...

...av Leonas skratt. Ni som har barn vet hur det är när de börjar skratta på riktigt och man kan göra saker som man ser att de tycker är jätteroliga. Leona skrattar just nu mest när man hoppar med henne framför spegeln, särskilt roligt är det när pappa hoppar med. Annars verkar hon vara inne i en utvecklingsfas, för när hon är vaken vill hon vara med hela tiden, man får inte lägga henne ner, måste bära hela tiden, och gärna sjunga för henne. Det duger inte heller att sitta med henne i famnen, utan man måste vara uppe och gå hela tiden. Det känns som att Leona och jag kommer att få en spännande resa ner till Skåne med tåget i morgon... Men man får se det från den ljusa sidan, jag får både konditionsträning och styrketräning. Babybjörnen är ovärderlig just nu, så att man har händerna fria. Som sagt åker vi ner till Skåne i morgon och stannar i en vecka. Leona ska få träffa den del av familjen som hon inte har träffat förut, och det ska bli spännande att se hur hon reagerar, nu när hon börjar bli mer medveten om sin omgivning.

Konstiga människor

När man läser det här blir man ju bara förbannad. Ärligt talat, tjejen tycker inte att hon gjorde något fel när hon sträckte sig ner mellan passagerarsätet och passagerardörren i 80 km i timmen för att nå sin handväska som fallit ner. Hon tycker att det var hemskt att hon fick 2000 kronor i böter. Det var ju inte så mycket trafik och bra sikt... Jag tycker att det var en ganska mild påföljd. Nu är jag visserligen ganska kort, men om jag skulle göra samma sak skulle jag inte kunna se vägen samtidigt. Och det kan man ju tycka att det är en ganska väsentlig del i att köra bil. Det tråkiga med det här är ju att hon inte inser sitt misstag och skäms, utan går ut i kvällspressen och säger om böterna att "– Det är absurt. Jag skulle ha sagt att jag väjde för ett rådjur i stället." Konstigt att det sker bilolyckor.

Min mormor

Jag hade tänkt åka ner till Skåne den här veckan och bo hos mormor, men nu har hon blivit så dålig så att vi avvaktar tills nästa vecka för att se om hon mår bättre. Jag vill så gärna att hon ska få träffa Leona, och jag vet att mormor själv längtar efter att få träffa sitt barnbarnsbarn. Under min uppväxt har hon betytt enormt mycket för mig, vi har skrivit manus och satt upp teaterföreställningar (med morfar och mamma som publik...), jag har fått dreja och väva hos henne, och hon har ständigt något nytt kreativt projekt på gång. Hon är fantastisk med barn, kan jag säga av egen erfarenhet. Hon skaffade dator långt innan någon annan i min omgivning hade det, och har hållit i datorkurser för seniorer. Min mormor är en sådan person som alltid har hundra järn i elden, hon är en riktig konstnär och alltid kunskapstörstande. Hon är väldigt social och har fortfarande vänner kvar sedan hon gick i småskolan, som det hette på den tiden. Det senaste projektet är en kurs i latin, som jag hoppas att hon kommer att orka gå. Förhoppningsvis mår hon bättre nästa vecka, så att vi kan åka ner och träffa henne.