Morgonens roligaste

Leona är tokförbannad, skriker, vrålar och gråter. Plötsligt får hon syn på sig själv i spegeln och börjar sjunga: "Dansa min docka, medan du är unger"... Och irritationen över en superarg tvååring rinner naturligtvis av mamma också. :)

Fler bilder!

Leona ska bli traktorförare när hon blir stor...

Tröttis

Gillar höns också... bonde kanske?

Så här glad blir man när man får gå och träna med mamma

Busunge

Flörtar med farmor

Mina Små Älsklingar... Ett uttryck som även Leona börjat använda om sig och sin bror... :)

"Gissa sången" med Leona

Ibland har man lite svårt att hålla sig för skratt...

inftel pindel klättra upp för trån
sen blev han jättesvettig

bästa lilla kråkan skulle ut och åka
till Åland

Elliots födelse

Så här gick det till när Elliot föddes, jag vill skriva ner det medans man fortfarande minns något av det...

Den 12/6 vaknar jag vid tretiden på natten av svaga värkar. Jag sover lite från och till några timmar, och är inte särskilt påverkad av smärta. Värkarna fortsätter att vara ganska svaga och oregelbundna under förmiddagen, men jag börjar ändå klocka dem för att se om det finns någon regelbundenhet i dem. Då börjar de plötsligt komma var tredje minut... Vi ringer till barnvakterna, A´s bror och farmor, som kommer ganska omgående. Vid lunchtid åker vi in till Karolinska för att undersöka om något är på gång, och precis som förra gången avtar värkarna lite när vi kommer in. Eftersom jag inte har särskilt ont tror jag inte att värkarbetet gett något resultat, men det visar sig att jag är öppen fyra cm. Vi passar på att gå en runda på sjukhusområdet och äter lite lunch, vi räknar med att inte få äta på ett tag framöver... Vid tretiden är vi tillbaka på förlossningen och jag är då öppen sex cm. Jag klarar mig utan smärtlindring till klockan fem ungefär, sedan vill jag ha lustgas. Strax innan sex tar barnmorskan hål på fosterhinnorna eftersom det inte händer något. En timme senare går Elliots hjärtljud ner till 50, och ligger där i fyra minuter. Jag blir riktigt rädd för att något ska gå fel, och en läkare rusar in och injicerar Bricanyl för att stoppa upp värkarbetet. Fosterljuden går upp igen, men det tar en stund för värkarna att komma igång igen efter Bricanylen. Vid halvåtta känner jag att jag vill ha ryggbedövning. Tyvärr är narkosläkaren upptagen, och kan inte komma förrän nästan en timme senare. När han kommer spritar han min rygg och börjar rita upp vart han ska sticka mig, och precis innan han ska sätta in sprutan måste han springa på ett larm. Han kommer tillbaka vid niotiden, men då känner jag själv att det är för sent för ryggbedövningen. Samtidigt som jag har krystvärkar håller man på med personalbyte eftersom det är mycket att göra på avdelningen, och folk springer ut och in ur rummet, och jag har ingen koll på vem någon är... Klockan 21:16 föds Elliot, och A utbrister "Det är en pojke!", vilket jag har lite svårt att tro på eftersom jag liksom de flesta andra har trott på en flicka.

Om jag ska jämföra den här förlossningen med den första, så var den här mycket lindrigare i början, men blev jobbigare mot slutet. Jag hade nog förväntat mig att det skulle gå lite fortare, men jag är väl en sådan människa som föder barn långsamt helt enkelt... Jag var mer nöjd med personalen och eftervården förra gången, men det kändes som att de hade mer att göra den här gången (förutom min uska som tydligen satt i personalrummet och kollade på fotbolls-VM hela tiden enligt A). Resultatet blev ju i alla fall helt fantastiskt och jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har två friska, underbara barn.