Världens mesigaste blodgivare...

Jag fick för mig för några år sedan, när jag precis hade flyttat upp till Gävle, att jag skulle göra en god gärning och bli blodgivare. Jag tänkte att jag som en positiv sidoeffekt skulle kunna vänja mig vid blod och nålar, så att jag inte skulle hålla på och svimma varje gång jag (eller någon annan) blir stucken. Efter att ha lämnat blod fem gånger kan jag bara erkänna att det går sådär, som Andreas skulle uttrycka det. Med andra ord går det sämre och sämre för varje gång. Förra gången (i maj förra året, hade inte vågat mig dit sedan dess) hittade sköterskan inget bra ställe att sticka på, så hon var snäll och förklarade detaljerat för mig att hon inte stuckit "rent", så att det inte bara var blod som kom ut utan även andra vätskor (blir yr bara av att tänka på det...). Därför fick hon sticka om ett antal gånger, och när det till slut blev rätt fick jag blodtrycksfall. Kan säga att det gör ganska ont när man får blodtrycksfall och har en maskin kopplad till armen som ska pumpa ut blodet... I alla fall var det dags igår igen. Jag kom dit och hade ställt in mig på att bara ta mig igenom själva blodgivningen utan blodtrycksfall, så att det inte skulle göra så ont. Jag klarade det också, blodtrycksfallet kom inte förrän efteråt, precis när sköterskan drog ur nålen. Så då fick man ligga där med fötterna högt på britsen och sörpla i sig saft igen... Sköterskan trodde i alla fall att jag skulle vänja mig, det var ju bara femte gången... Efter en stund tyckte jag att jag mådde bättre, och satte mig ner för att fika och återfå mina krafter. Tyvärr var jag nog lite för snabb, för jag fick ett nytt blodtrycksfall... Lyckades i alla fall ta mig till en toalett och låg där på golvet med fötterna mot väggen i närmare en halvtimme innan jag mådde bättre... Behöver jag säga att Andreas tycker att det är dags för mig att sluta lämna blod nu? ;)