... är en bok/pjäs av Samuel Beckett (tror jag) som handlar om en mamma till ett litet barn, som aldrig får sova, eftersom barnet är vaket och gråter så mycket på nätterna. När jag gick på gymnasiet och praktiserade på Scenografihögskolan i Skellefteå fick jag vara med i en filmatisering av boken, där jag som statist i en "drömsekvens" fick lägga mig för att sova i snön. Ganska kallt, eftersom vi inte hade några varma kläder på oss, och det här var i november.
I alla fall, det jag skulle komma till är att jag de senaste två veckorna inte sovit en hel natt utan att vakna ett antal gånger. Jag har såna här perioder ibland, men jag har nog aldrig varit vaken så mycket på nätterna som jag varit den senaste tiden (förutom när jag jobbade skift då...). Än så länge har det inte påverkat mig särskilt mycket, konstigt nog är jag inte särskilt trött, men det blir nog jobbigt i längden. Och då börjar man ju fundera lite på hur det måste vara för L till exempel, som efter att hon fick sin dotter i december knappt sovit några hela nätter alls. Samtidigt som jag är väldigt imponerad av henne undrar jag hur jag själv skulle klara av att aldrig få sova ut. Med tanke på hur mycket jag älskar att sova skulle det nog bli ganska jobbigt...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du skulle säkert tycka att det var jobbigt men du skulle utan att tveka klara av det!! Men visst är sömnen viktig. Jag kan helt seriöst säga att om någon hade erbjudit mig att sova en timme extra för typ 10 000 kronor så skulle jag ha tagit det erbjudandet många gånger de senaste 10 månaderna. Otroligt men sant! Hoppas vi ses snart! Saknar dig! Kram
Vi är inte så tuffa som vi tror när vi står där med sömnbrist eller hunger. Men det är otroligt att kroppen ändå fortsätter fungera trots natt efter natt med ofrivillig sömnlöshet.
Skicka en kommentar