Igår dog min farfar. Han var en gammal man, så det borde inte komma som någon chock egentligen. Men han fick vara så frisk och klar hela vägen till slutet, så att jag trodde inte att det skulle komma så snart och gå så fort.
Mina starkaste minnen av honom är att han var så snäll, jag har aldrig hört honom tala illa om någon. När jag kom och hälsade på under somrarna när jag var yngre brukade han göra en jordgubbstårta, för det visste han att jag älskade. Han förevigade också alla tillfällen med kamera, och när jag fyllde arton fick jag två fotoalbum där han sorterat bilderna i kronologisk ordning från att jag var liten tills jag var tonåring. När jag träffade honom senast, i julas, kände jag på mig att det var sista gången vi skulle ses. Jag kommer alltid att bära med mig bilderna av hur han stod på trappan och vinkade när vi åkte, vilket han alltid gjorde.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vilken tur vi ändå har haft, att få växa upp med helt fantastiska människor som vi alltid kommer att minnas. Min farfar, som dog när jag var 14, brukade alltid göra tjockpannkaka när vi kom. Han brukade även snickra ihop en liten visa som han framförde tillsammans med sitt dragspel. Åh, vad pinsamt det var när man började bli lite äldre! Nu när man tänker tillbaks förstår man hur mycket det ändå betydde.
Skickar en stor kram och tänker på dig.
tänker på dig! Det där med snällheten är något fint som även har gått igen i dig och det ska du vara stolt över. Kram Lotta
Vilka fina minnen. Sånt betyder mycket. Sköt om dig! Kraaam
Skicka en kommentar