Man får tro på vad man vill...

...men jag vet i alla fall vad jag tror på. Sen får folk kalla mig flummig eller knäpp om de vill, men det är den jag är. Jag tror inte på kristendomens gud eller himmel och helvete, men jag är övertygad om att det finns något efter döden. Jag skulle bli väldigt förvånad om det bara blir svart... I helgen har jag varit på lite "hokuspokus" som min kollega uttrycker det. Hennes bror är med i ett program som heter "Akademien till det okända", och hon hade bjudit hem honom och ett gäng tjejer på jobbet som alla är mer eller mindre intresserade av såna här saker. För att göra en lång historia kort har han en förmåga att "länka" mellan de som gått vidare och de som finns kvar i det här världen (som sagt, man får tro vad man vill). I alla fall satt vi i en liten grupp och han länkade till oss alla. Tyvärr var det ingen som ville prata med mig från början, så han fick kämpa lite för det... ;) I alla fall, allt som han sa till de andra stämde (och det var väldigt specifika saker, självmord, utseende på personer och såna saker), och när han kom till mig sa han "Men din mormor lever ju?!?" (vilket han inte visste). "Ja, det gör hon", säger jag. I alla fall kom han fram till att det var en generation längre bak, alltså min mormors mor (än en gång, tro vad ni vill). Han berättade en massa saker som stämde, och sedan sa han att jag har en bror, som jag inte har lika bra kontakt med som jag haft tidigare, och det tyckte hon inte om. Vilket stämmer precis.

För mig känns det bara skönt att få en bekräftelse på det jag tror på, men jag vet att de flesta skulle se det som flummigt och konstigt. En av tjejerna som var med var väldigt skeptisk i början, men när vi åkte hem var hon helt övertygad. Och vad är det egentligen som gör det här konstigare än en tro på kristendomen eller någon annan religion?