Separationsångest

Efter en härligt lång julledighet var det i tisdags dags för Leona att börja på dagis igen. Hon ska nu gå med de lite större barnen, på en annan avdelning. Julledigheten har för Leonas del bland annat inneburit:

• premiärtur på skridskor (jätteroligt, kunde stå själv och ville inte sluta åka)
• en tur till Fyrishov (åkte stor vattenrutschbana med mamma/pappa och "simmade" själv med platta och flytdyna, jättekul!)
• snowracer i Nyponbacken (inte så kul till en början, men sedan gick det bra)
• Mys med mamma, pappa, Elliot, farmor, farfar och tre farbröder.

Det känns som att den här ledigheten tillsammans med familjen var precis vad Leona behövde just nu, för hon har tuffat till sig ordentligt. Här hemma, med familjen, har det aldrig varit några problem, men mot människor hon inte känner har hon alltid varit avvaktande, och hon har alltid varit ledsen när vi lämnat på dagis, även om det gått över på några minuter. Därför var jag lite orolig när hon skulle lämnas i tisdags efter så lång ledighet, men det hade jag inte behövt vara. Inga problem att lämna, och hon ville inte gå hem när jag kom för att hämta henne... Det känns som att de här barnen är lite mer på hennes "nivå", de leker och har roligt. Leona berättar gärna om vad hon gjort under dagen och det är så roligt att höra. Hon är otroligt uppmärksam och lägger märke till allt. Ett exempel är när vi var och handlade för ett par månader sedan. Vi är inne i mejeriavdelningen och Leona pekar på en laktosfri mjölk och säger "Sådan mjölk får Hampus på dagis". Ett par dagar senare träffar jag Hampus mamma och hon berättar att Hampus är laktosintolerant. Hon berättar också vad de andra barnen gör på dagis, om någon varit ledsen eller gjort något annorlunda. Hon är kort sagt väldigt harmonisk just nu för att vara Leona, och utbrotten som tidigare kunnat komma tjugo gånger om dagen kanske kommer tre-fyra gånger i stället. Så nu är det inte Leona som har separationsångest för att hon ska till dagis, det är jag, min lilla tjej börjar bli så stor... I natt drömde jag att A, Leona och jag skulle gå på marknad i min gamla hemstad, och vi lät Leona gå själv åt ett håll medans vi gick åt ett annat håll. Det var hur mycket folk som helst, och efter ett tag tyckte jag att det kanske inte var så smart att låta Leona gå själv, men då kunde vi inte hitta henne... I morse fick jag gosa lite extra med henne när hon kommit över till vår säng, och nu ska jag gå och hämta henne på dagis och se vilket humör hon är på. En sak är i alla fall säker, oavsett humör älskar jag min stora tjej så otroligt mycket (och lillebror också förstås).