Dagen då Leona förvandlades till en killing...

Humlan

En humla ska ju egentligen inte kunna flyga, eftersom den är för tung för sina vingar. Men eftersom den inte vet om det, flyger den ändå. Elliot påminner lite om en humla i sin gång. Egentligen tror jag att det är för tidigt för honom att gå, för han har absolut ingen koll på vad han gör (men han tycker att det är roligt!). När Leona lärde sig gå vid tio månaders ålder hade hon tränat länge, länge på att hålla balansen när hon stod upp. Elliot kunde över huvud taget inte stå när han började gå vid ett års ålder. Nu springer han omkring för fullt, men har fortfarande inte någon bra balans, vilket gör att han ramlar. Ofta. Just nu har han ett blått öga, ett tejpat ögonbryn på det andra ögat, flera bulor i pannan, skrapsår på och under näsan. Om jag hade sett honom som utomstående hade jag trott att han blivit misshandlad. Jag börjar allvarligt fundera på att sätta på honom en hjälm innan han gör sig riktigt illa...

Midsommarmys

Vi firade en riktigt mysig, traditionell midsommar med lilla familjen. Åt egenodlad färskpotatis, gjorde midsommarkrans till Leona och dansade runt midsommarstången. Riktigt härligt! Igår passade vi på att åka till Åland (kom på när vi kom dit att det kanske inte var så smart att åka dit på en söndag eftersom det mesta var stängt). Vi spelade äventyrsgolf, åt glass och hade det trevligt. Och idag har vi tagit en promenad genom Norrtälje, haft picknick och lekt i parken. Det är underbart med semester!

Think outside the box!

Vi är på lekplatsen och Leona gungar i en däckgunga, hon sitter "på tvären" i stället för att sitta framåt.

L: "Titta pappa vad loligt jag gungar!"
A: "Roligt heter det Leona, kan du säga det?"
Leona blir tyst en stund.
L: "Titta pappa vad kul jag gungar!!!"

Läggdags!

Leona och jag är inne i badrummet för att Leona ska borsta tänderna.

Jag: "När vi har borstat dina tänder ska vi gå och kissa och sen gå och lägga oss."
Leona: "Men mamma, jag är inte sovnödig!!!"

Ettårsfirande

Födelsedagsbarnet äter jordgubbar och tårta

Lagom till ettårsdagen (eller till och med tre dagar innan) började Elliot gå! Från att inte ens ha kunnat stå utan stöd i början av veckan har han nu upptäckt att det är faktiskt roligt att gå. Och att klättra upp för trappor... Så nu är det fullt upp, tur att vi bor i en enplansvilla...

I söndags fyllde vår stora kille alltså ett helt år, vilket firades i vanlig ordning med tårta, fina presenter och kalas. Det känns som en klyscha, men tiden går verkligen alldeles för fort, jag kan inte förstå att det idag är ett helt år sedan vi kom hem från sjukhuset med Elliot.

Pappa hittade fina skor till storasyster och lillebror

Studentfirande har vi också hunnit med i helgen!

Födelsedagstårta!

Snabb-bloggning...

...innan Leona ska hämtas på dagis. Jag har insett att jag skriver ganska mycket om Leona, och kanske inte lika mycket om Elliot. Det här är Elliot just nu:

Går inte, kryper inte, hoppar fram på rumpan i stället. Riktigt snabbt!
Säger pappa, titta, där, och nu även mamma!
Pekar på allt i sin närhet
Har lärt sig att göra "raketen" (klappar händer, gungar från sida till sida och slänger upp händerna i luften)
Fick igår lära sig att kasta slängpussar
Blir helt galen när han inte får smaka av vår mat
Är ganska mammig just nu, fast pappa funkar också bra
Vinkar och säger "Ejå"

Och jag har varit ute och sprungit idag! A's mamma släpade med mig ut i spåret, och det var hur skönt som helst, fast väldigt jobbigt samtidigt. Gick ett varv med Elliot i vagnen efteråt, när Lotta sprang, och Elliot hejade på mig hela vägen genom att göra raketen. Känner att jag har ett stort stöd där! :)

I morgon åker Leona, Elliot och jag till Skåne över helgen.

Vår omtänksamma 2½-åring

Leona: Mamma, varför ligger Elliots napp på golvet? Den ska inte vara där.
Jag: Nej, han har nog tappat den där.
Leona: Kan du ta upp den mamma, så att inte Margita (A's morfars sambo) snubblar på den.

Sötis!

Jag älskar...

...att jag har två fantastiska, friska barn och en underbar sambo

...att jag har världens bästa familj, både nära och längre bort, som alltid finns där

...att jag är priviligerad nog att bo i mitt drömhus, i ett bra bostadsområde, med en mysig trädgård med precis lagom mycket arbete för att det ska kännas roligt

Tänk vad bra man kan ha det! Jag önskar att jag aldrig börjar ta det för givet utan att jag kommer att fortsätta uppskatta att jag har det så bra. Och jag önskar att jag får fortsätta ha det så bra. Jag älskar mitt liv helt enkelt, även om det är tungt och jobbigt ibland!

Snart blir hon tre år...

Och han blir snart ett...

Påsk!

Påskhelgen började ganska illa med en hel magsjuk familj. Till fredagen hade vi återhämtat oss, och det var dags för grillpremiär i finvädret. Hade en supermysig kväll med gitarrspel och allsång med familjen, och idag var det dags för påskmiddag hos a's farmor och farfar. Vi har också hunnit med en cykeltur till en 4-h-gård, vilket uppskattades av båda barnen. Leona har utnyttjat påskhelgen till max och ätit mängder av godis...

Leona Åberg

Leona är inne i en period där hon tycker väldigt mycket om Alfons Åberg, vilket jag uppskattar eftersom även jag gillar honom. Idag satt hon och "läste" för Elliot och blev arg på honom för att han höll på att leka med en massa andra saker och inte var tyst när hon läste... Hon snappar upp väldigt mycket av det man läser och kan citera mycket av det som står i böckerna, och använder också det språket i vardagen. Häromdagen var vi på väg till farmor och farfar när vi träffade en katt, och Leona säger att katten är "förfärligt ensam" (Alfons är "förfärligt törstig" i en av hennes böcker)... Likadant var det när vi gick hem från farmor, då var det en man som vi mötte som var "förfärligt ensam".

Elliot har varit sjuk en sväng igen i helgen med febertoppar på över 40 grader. Var hos läkare med honom idag, men det var troligtvis inte öronen den här gången. Hoppas på att det bara är en förkylning som går över snabbt. Idag har han varit lite piggare, och vi börjar känna igen vår glada kille.

Sjuk sjukvård

När det gäller min egen hälsa kanske jag inte är världens bästa på att stå på mig, men när det är mina barn som är sjuka är jag beredd att vara lite extra jobbig för att de ska få må bra. Så när Elliot inte fick i sig medicinen och bara kräktes, ringde jag till husläkarjouren, eftersom klockan var närmare fem och barnmottagningen hade stängt. Efter att ha stått i telefonkö en stund får jag prata med en väldigt otrevlig kvinna som inte alls har någon förståelse för vårt problem utan bara säger att Elliot måste få i sig medicinen, det är bara att försöka och försöka igen. Eftersom jag redan försökt med det mesta; mindre doser (hur mycket mindre de nu kan bli när man bara ska ha 1 ml i taget), blanda ut i annan mat (vilket han kände direkt och också kräktes av), ge något gott efteråt (med samma resultat), så hade vi inte så mycket medicin kvar, vilket jag påpekade. Det var bara att hämta ut mer, sa kvinnan då, det fanns inga andra alternativ, inga andra mediciner som man kunde få i stället. Jag bestämde mig i alla fall för att inte lyssna på henne och slutade försöka tvinga i medicinen. Eftersom Elliot precis varit magsjuk i nästan en vecka och är ganska liten redan från början, ville jag inte att han skulle behöva kräkas mer. I stället väntade jag till morgonen efter, och ringde barnmottagningen igen,och fick en ny tid samma dag. Och då var det helt plötsligt inga problem att byta medicinen mot en annan. Så nu börjar Elliot pigga på sig, och det är bara att hoppas på att han får vara frisk ett tag och återhämta sig nu. Självklart förstår jag att man helst väljer kåvepenin som ett första alternativ eftersom det är ett s.k. "smalt" preparat, men när det inte fungerar måste det väl ändå vara bättre att få en medicin som man får behålla i kroppen även om den har ett bredare spektra?

Logiskt tänkande?

Leona ligger och vilar i mitt knä i soffan.
L: Jag vill ha min mugg!
Jag går och fyller på vatten i muggen och kommer tillbaka till soffan med den.
L: NEEEEJ JAG VILL HA JUICE!!!
Jag: Nej, inte när man har borstat tänderna.
L: MEN JAG TYCKER JU OM JUICE DÅ MÅSTE JAG VÄL FÅ DET???
A och jag har svårt att hålla oss för skratt, och Leona börjar också skratta. Vissa konflikter är lättare att styra undan än andra...

För övrigt är Elliot en liten ynklig kille just nu, med dubbelsidig öroninflammation, feber och luftrörsinfektion. Trots detta är han som vanligt hur snäll som helst och har till och med skrattat en massa idag. Penicillinet är det tyvärr stora problem att få i honom eftersom han kräks upp det direkt. Någon som har bra förslag på hur man ska göra?

Picknick i uterummet

Snögubbar

Mer kärlek!

Jag lagar mat och Leona sitter vid köksbordet och ritar.
Jag: "Vad fint du ritar, vad är det för något?"
Leona: "Det är Kärlekens Tunga!"

Kanske borde börja sjunga lite mer barnvisor här hemma i stället för att lyssna så mycket på radio...

Kärlek

Leona: Pappa, tycker du om mig?
A: Ja...?
Leona: Men mamma ÄLSKAR mig.

Leona kryper upp i vår säng klockan sex på morgonen och ser att Elliot ligger och sover bredvid mig.
Leona: Mamma, jag älskar Elliot.

Vi kommer till dagis och Leonas bästa kompis Moa väntar på henne. När hon får syn på Leona skiner hon upp och säger till mig: "Vet du, jag tycker om Leona."

Dagens "ehhh...va?"

Leona: På torsdag kanske morfar Olle (A's morfar) blir en robot.
Jag: Jaha...?
Leona: Ja. Eller på måndag.

Lillebror - min egen lille Baloo

Eftersom jag tidigare i veckan ägnat ett helt inlägg åt storasyster kommer här ett till lillebror också. Det finns underbara, fantastiskt snälla och nöjda barn. Och så finns det Elliot. Min lille Baloo... Alltid nöjd och glad, bara man har mat i magen och inte är övertrött. Idag har jag städat hela huset under tiden som han nöjt satt och lekte med en traktor. Han blir överlycklig när man pratar med honom, älskar att få uppmärksamhet, men är inte beroende av den på samma sätt som storasyster. Kan sitta och leka själv länge, om man bara sätter sig och pratar eller leker med honom en stund då och då. Han är inte lika "tidig" och har inte samma "driv" som storasyster, men är i stället totalt nöjd med livet. När han i helgen upptäckte att han kunde förflytta sig bakåt tyckte han att det var hur kul som helst, till skillnad från storasyster, som efter nya lärdomar är på språng direkt, vill ta sig vidare och lära sig nytt, aldrig stannar upp och är nöjd. Det är otroligt hur olika syskon kan vara! Och det är fantastiskt hur man kan älska dem båda två lika mycket, fast på helt olika sätt.

20110117029.MP4

Han förflyttar sig bakåt i alla fall...

20110117030.MP4

Älsklingar

Separationsångest

Efter en härligt lång julledighet var det i tisdags dags för Leona att börja på dagis igen. Hon ska nu gå med de lite större barnen, på en annan avdelning. Julledigheten har för Leonas del bland annat inneburit:

• premiärtur på skridskor (jätteroligt, kunde stå själv och ville inte sluta åka)
• en tur till Fyrishov (åkte stor vattenrutschbana med mamma/pappa och "simmade" själv med platta och flytdyna, jättekul!)
• snowracer i Nyponbacken (inte så kul till en början, men sedan gick det bra)
• Mys med mamma, pappa, Elliot, farmor, farfar och tre farbröder.

Det känns som att den här ledigheten tillsammans med familjen var precis vad Leona behövde just nu, för hon har tuffat till sig ordentligt. Här hemma, med familjen, har det aldrig varit några problem, men mot människor hon inte känner har hon alltid varit avvaktande, och hon har alltid varit ledsen när vi lämnat på dagis, även om det gått över på några minuter. Därför var jag lite orolig när hon skulle lämnas i tisdags efter så lång ledighet, men det hade jag inte behövt vara. Inga problem att lämna, och hon ville inte gå hem när jag kom för att hämta henne... Det känns som att de här barnen är lite mer på hennes "nivå", de leker och har roligt. Leona berättar gärna om vad hon gjort under dagen och det är så roligt att höra. Hon är otroligt uppmärksam och lägger märke till allt. Ett exempel är när vi var och handlade för ett par månader sedan. Vi är inne i mejeriavdelningen och Leona pekar på en laktosfri mjölk och säger "Sådan mjölk får Hampus på dagis". Ett par dagar senare träffar jag Hampus mamma och hon berättar att Hampus är laktosintolerant. Hon berättar också vad de andra barnen gör på dagis, om någon varit ledsen eller gjort något annorlunda. Hon är kort sagt väldigt harmonisk just nu för att vara Leona, och utbrotten som tidigare kunnat komma tjugo gånger om dagen kanske kommer tre-fyra gånger i stället. Så nu är det inte Leona som har separationsångest för att hon ska till dagis, det är jag, min lilla tjej börjar bli så stor... I natt drömde jag att A, Leona och jag skulle gå på marknad i min gamla hemstad, och vi lät Leona gå själv åt ett håll medans vi gick åt ett annat håll. Det var hur mycket folk som helst, och efter ett tag tyckte jag att det kanske inte var så smart att låta Leona gå själv, men då kunde vi inte hitta henne... I morse fick jag gosa lite extra med henne när hon kommit över till vår säng, och nu ska jag gå och hämta henne på dagis och se vilket humör hon är på. En sak är i alla fall säker, oavsett humör älskar jag min stora tjej så otroligt mycket (och lillebror också förstås).