Ibland är lösningen så enkel...

Den här natten började precis som den förra med en Leona som ville äta på mig hela tiden. Till slut åt hon inte längre utan bara skrek hysteriskt och spände hela kroppen. Under tiden som jag funderar på om hon har magknip och skräckscenarier om den stackars treåringen som dog av tarmvred dyker upp i min hjärna, tar A upp Leona och går runt i lägenheten. Hon blir lugn direkt när han pratar med henne och bär på henne. Efter en stund kommer han in i sovrummet igen. "Jag tror att hon är mörkrädd" säger han, och då äntligen förstår jag varför vår lilla tjej är så ledsen vissa nätter. Vi har en nattlampa som vi har använt sedan hon var nyfödd, för att vi ska kunna se när hon vill äta på natten. På senare tid har Leona ibland lekt med lampan på dagtid, och det är inte alltid vi hittat den på kvällen. Jag har inte tyckt att det spelat någon roll, eftersom både Leona och jag hittar ganska bra i mörkret ändå, men självklart har hon vant sig vid ljuset och tycker att det är läskigt när det blir mörkt. Så medans A bar runt Leona i lägenheten letade jag reda på nattlampan, och efter en stunds tröst från både mamma och pappa var allt bra igen. Sedan sov Leona till strax innan sex i morse utan att äta mer...