Förlossningsberättelse

Jag blir så irriterad... försökte lägga in en förlossningsberättelse på Familjeliv, men när jag skrivit färdigt och uppdaterade hade jag blivit utloggad, så allt jag hade skrivit försvann... Nu tänker jag skriva min förlossningsberättelse här i stället, så om det är någon som tycker att det är jobbigt med förlossningar får ni sluta läsa nu.

Fredagen den 1/8 -08 vaknade jag klockan 06.30 av att värkarna startade. De var regelbundna redan från början, med ca fem minuters mellanrum. Klockan sju vaknade A, och jag sa till honom att det hade startat. Vid tio-tiden ringde jag in till förlossningen för att förvarna om att jag kanske skulle komma in senare under dagen. De tyckte också att jag skulle avvakta, eftersom det alltid brukar ta tid för förstagångsföderskor. Dagen spenderade vi mest hemma, vi var ute och åt lunch och handlade lite saker som vi skulle ha med på sjukhuset, och A tyckte att det var den tråkigaste dagen i hans liv, eftersom vi inte kunde göra något. Han ville åka till stranden, men jag tyckte inte att det var någon bra idé... På kvällen såg vi på Kung Fu Panda, men jag minns tyvärr inte så mycket av filmen, eftersom värkarna blivit mer intensiva. Efter filmen sa jag till A att jag ville åka in till sjukhuset, och ringde till förlossningen, som också tyckte att vi kunde komma in. Vid 23-tiden kom vi in, och jag blev undersökt av en sköterska som konstaterade att jag var öppen tre cm och livmodertappen var utplånad. Jag slapp åka hem igen! Sköterskan frågade vad jag ville ha för smärtlindring, och jag sa att jag ville börja med lustgas och sedan eventuellt ta ryggbedövning. Jag fick lavemang och tog en dusch, och sedan fick vi komma in på förlossningsavdelningen. Efter en stund tycker jag att det är dags att börja med lustgasen, som fungerade riktigt bra. Visst gjorde det ändå fruktansvärt ont, men man blev i alla fall lite bedövad... Vid 02 tog barnmorskan hål på fosterhinnorna för att snabba på förloppet lite, men det kändes inte som att det hade så stor effekt. Jag funderade på när det var dags att säga till att jag ville ha ryggbedövning, men kände att jag nog skulle klara en stund till. Framåt morgonen började värkarna komma mer sällan, och värkstimulerande dropp sattes in. Sedan sa barnmorskan det jag hade fasat för; hon ville klippa mig för att jag inte skulle spricka för mycket... Jag kände i alla fall ingenting av klippet, men ljudet var desto värre... Strax innan nio började krystvärkarna komma igång ordentligt, och det är det värsta jag varit med om. Jag förstod inte alls hur jag skulle göra, och kände att jag började få panik efter varje värk, eftersom det gjorde så fruktansvärt ont. Nu fick jag inte heller någon lustgas längre, så jag hade ingen smärtlindring alls under utdrivningsskedet. Jag skulle hellre gå igenom öppningsskedet i ett dygn till än att ha krystvärkar i 40 minuter. Klockan 09.31 den 2/8 -08 föddes äntligen vår älskade Leona, och min första tanke när förlossningen var över var att det inte var så fruktansvärt som jag hade föreställt mig, och att jag definitivt kommer att vilja göra det igen, för resultatet kompenserar för all smärta.