Jag vet ingen som är så bra på att glömma bort saker som jag är. A kan prata med mig om något som jag ett par dagar senare fullständigt glömt bort och inte ens kan påminna mig om att vi diskuterat när han tar upp det igen. Jag glömmer vart jag har varit, jag glömmer vad jag ätit, jag glömmer det mesta jag gjort. Det känns ganska läskigt ibland, man undrar ju om det är något allvarligt fel som gör att man har ett väldigt selektivt (och fruktansvärt dåligt) minne. I övrigt funkar hjärnan hyfsat bra (förutom ett uselt lokalsinne som jag kan skylla på min mamma), så det verkar bara vara minnesdelen som saknas (kan man uppgradera till ett större minneskort?)
Idag pratade jag med min bästa kompis från barndomstiden på msn, och hon konstaterade att hon lider av precis samma åkomma som jag. Man kan ju börja fundera på om det är något fel på stället där vi växte upp eller om det är en slump att vi båda fått så dåliga gener. Vi växte i och för sig upp hyfsat nära en stor fabrik som släppte ut en massa föroreningar...
Jag bara undrar hur det kommer att bli när jag blir gammal och eventuellt senil på riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Men du kommer ju i alla fall ihåg att du hade en bästa kompis från barndomen! Man får vara glad för det lilla.
Jag har märkt att det är betydligt lättare att komma ihåg saker när man inte ens anstränger sig. Eftersom min hjärna går på sparlåga just nu och ibland stänger av helt och hållet så verkar den sålla ut det som verkligen är av betydelse och totalt ignorera resten. Det är när jag försöker koncentrera mig som det blir problem, varken fattar eller kommer ihåg nånting av det jag hört!
Skicka en kommentar