Köttfobi

Ja, jag har insett att jag lider av det. Men det börjar bli bättre i alla fall. Alla andra vegetarianer man pratar med är det för djurens skull, eller för hälsans skull. Varför är jag det? Jag har aldrig kunnat ge något bra svar. Men nu vet jag. Jag har köttfobi. Det började när jag var tretton. Mamma och hennes sambo var vegetarianer (fast de åt fisk och fågel), och jag minns väldigt tydligt sista gången jag åt griskött. Det var på en pizzeria i Simrishamn, jag åt en Hawaii. Jag kunde inte äta mer än en tredjedel av pizzan, skinkbitarna bara växte i munnen på mig.

Några år senare slutade jag även äta fisk och fågel. Sista gången jag åt kyckling och fisk var när jag var i Norge och hälsade på hos några släktingar -95.

Efter att jag blev vegetarian har jag aldrig känt något sug efter kött, förrän för ett par månader sedan. Jag misstänker att det beror på järnbrist eller B12-brist eller brist på folsyra, för det kommer alltid vid en viss tidpunkt i månaden. Av den anledningen har jag funderat på att börja äta "animaliska produkter" som det så fint heter igen (ja, jag äter redan ägg och mjölkprodukter, men när jag skriver det här inser jag att "animaliska produkter" är ett så sjukt uttryck. Som om man vill dölja att det är djur?). Jag har närmat mig återgången till karnivorerna med små steg. Steg ett var att kunna ta i kött utan att bli äcklad, vilket egentligen inte var något stort steg, eftersom jag, av någon konstig anledning, aldrig haft några större problem med att ens dissikera kalvhjärtan. Tycker snarare att det är intressant att se hur kroppen ser ut inuti. Igår köpte A några skivor parmaskinka, och jag kunde ta i den och till och med lukta på den (den luktade kattmat. Blä!) Men steget från att ta i en död kropp till att tillreda och äta upp den är ganska stort.

Idag har jag ätit två små tuggor av Agdas kropp.

Jag var med två kollegor på Kinarestaurang, och de sa att kycklingspetten med currysås var så fantastiskt goda. Eftersom jag sagt till dem båda tidigare att jag funderade på att återuppta mitt fågelätande övertalade de mig att smaka. Två små tuggor fågel, mängder med ris och ananasbitar senare mådde jag fruktansvärt illa, och gjorde det hela eftermiddagen. Det värsta är att jag vet att jag mår illa eftersom jag vet att jag ätit av en död kropp. Det är helt och hållet psykiskt, eftersom jag åt så lite att det inte finns en chans att jag skulle kunna må illa av det av rent fysiska orsaker. När jag tuggade på köttet såg jag bilder av den döda kycklingen framför mig. Blek, slapp, nästan genomskinlig, med mörka, utåtstående ögonlock och knottror över hela kroppen. Sjukt, jag vet. Varför kan inte jag vara som alla andra normala köttätare? Varför kan jag inte se kött som mat i stället för döda kroppar? Ska försöka fortsätta med hjärntvätten...