Julia

För åtta år sedan mördades en tjej i min lilla hemstad, och efter det blev sig ingenting likt.

Efteråt gick vi omkring och var rädda under en lång tid, det var som att idyllen var förstörd. Hon var två år yngre än mig, vi hade gått på samma skola, och umgåtts med samma vänner. Även om vi inte direkt kände varandra bra hade vi träffats många gånger när vi var yngre, och jag vet att hon var en stark och ärlig tjej som stod för sina åsikter. Hon blev 18 år gammal.

Hon mördades för att hon hade sett något hon inte skulle se. Två killar, lika gamla som jag, som var ute på stöldturné blev upptäckta och slog ihjäl henne. Det finns inga ursäkter, ingenting som kan förlåta att man mördar en människa som inte har gjort något annat fel än att befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. I våras greps de två männen, och jag trodde att sanningen äntligen skulle komma fram och de skulle straffas för vad de gjort.

Idag kom domen. Eftersom de skyller på varandra frikänns båda. Båda har erkänt att de befann sig på mordplatsen, men när det gäller mordet skyller de på varandra. Det mest tragiska är egentligen inte att de blev frikända, utan att mordet var så fruktansvärt onödigt. Hur kan man fortsätta att leva när man vet att man släckt en ung människas liv och förstört livet för en hel familj? Hur kan man vara så otroligt kallsinnig så att man fortsätter skylla på varandra när det är uppenbart att man är skyldig till något så vidrigt?