Broloppet

Alla som inte är intresserade av hur det gick när jag sprang över bron kan sluta läsa här. Bara en förvarning, det kan bli lite långt...

Jaha, så har man då tagit sig igenom en halvmara. Jag trodde att jag skulle vara mer nöjd med min insats efteråt, men jag tror att jag hade räknat med att det skulle gå lite bättre än det gjorde.

Första fem kilometerna upp till högbron var väldigt jobbiga. Gassande sol, ingen vind över huvud taget och en svag uppförslutning. Första vätskekontrollen kom efter fem kilometer, uppe på högbron, och den var välbehövlig.

Andra hälften av bron, fram till tio kilometer, gick mycket lättare. Det hade börjat blåsa lite, och nu lutade det svagt nedför i stället, vilket märktes. Efter tio kilometer väntade jag bara på vätskekontroll nummer två, som gärna hade fått komma lite tidigare. Den kom i alla fall till slut, efter elva kilometer, och då hade jag börjat få ont i ett knä, men jag lyckades fortfarande ta mig fram springande.

Efter tolv kilometer såg vi en stillastående ambulans med blåljus framför oss, och när vi kom närmre såg vi att ett par sjukvårdare höll på att baxa upp en kille på en bår. Han såg död ut, och då menar jag bokstavligt talat. Blicken var helt stel och fixerad och hakan hängde, och sjukvårdarna vinkade förbi oss och ville att vi skulle fortsätta springa.

Efter att ha sett killen på båren tappade jag lite av motivationen och började ifrågasätta vad jag höll på med egentligen. När vi kom fram till 13 kilometer var jag tvungen att börja gå. Förutom att jag hade ont i knät var jag helt slut i kroppen. Jag insåg att om jag över huvud taget skulle orka ta mig runt och inte bryta, måste jag ta det lugnare. Om jag hade sprungit själv hade jag nog gett upp vid femton kilomenter.

I efterhand insåg jag att jag hade ätit alldeles för lite under dagen (frukost klockan åtta, en banan vid halv ett och sedan springa vid halv fyra), och det kanske hade gått bättre om jag laddat upp mer. Efter loppet var jag i alla fall helt slut, och det kommer nog att dröja innan jag springer så långt igen. Nästa gång vill jag vara mer förberedd. Men jo, det var en häftig upplevelse att få springa på bron, och jag är glad att jag gjorde det.